Max Walter Svanberg

Max Walter Svanbergs (1912-94) bildvärld, unik och udda i svenskt konstliv, uppmärksammas internationellt under 1940- och 1950-talen; ett öde eller lycka få svenska konstnärer förunnat.

André Breton, en av huvudmännen inom surrealiströrelsen i Paris, tar Max Walter till sitt hjärta. I Svanbergs konst dras verklighetens stora tunga teaterdraperi undan och betraktarna bjuds in i en värld, skild från den yttre, från det vardagliga och påtagligt realistiska. Svanberg blottlägger en inre scen där realismens förvandling står i total kontrast och konfrontation till det invanda och traditionella. Drömvisionerna sliter sig loss ifrån sina bojor och tillåts röra sig i all sin frihet. Med poesins och skönhetens hjälp vill han berätta om den utvidgade världen som finns inom människan, om hennes känsloliv, sexualitet och drift.

Vid hans sida från 1930-talet fram till ett par år före sin död finns hans hustru Gunni. De gifter sig 1940. Hjälp och tröst erbjuds i en komplicerad värld; han nekas tillträde till Konstakademin 1931, drabbas av polio 1934. ”Mina armar äro förlamade, så när som på min högra hand och underarm ….”, skriver han i ett brev till konstnären Otte Sköld 1935.

Surrealismen utmanar. Den är våldsam och grotesk och vill chockera betraktaren. Svanberg utnyttjar surrealismen och vill skapa ett möte mellan betraktaren och verken, som påverkar och ger möjligheter till upplevelser av en ny verklighet. Den direkta chocken, surrealismens mål, är Svanbergs under 1930-talet och början av 1940-talet, men med konstnärskolleger såsom CO Hultén, Anders Österlin och Gösta Kriland rör sig Svanberg mot imaginismen. Ur de franska orden image (bild) och imagination (fantasi) skapas begreppet imaginism.

Utställningen är producerad av Malmö Konstmuseum i samarbete med Vandalorum.