Anders Krüger

"Vi talar om tid och rum, som om de vore likvärdiga och jämförbara storlekar. Jag tror att ett grundläggande tankefel är föreställningen att rummet vore statiskt, oföränderligt om inte tiden existerade. Rummet är till sin natur föränderligt. Det finns inget känt rum, oavsett skala, från mikro- till makrokosmos, som inte befinner sig i ett tillstånd av konstant förändring – från subatomära partiklar till planeter och galaxer. Det behövs ingen tid för att allt kontinuerligt ska förändras. Det är rummets och materiens grundläggande, inneboende egenskap - att förändras. Allting flyter. Tiden är det redskap vi har uppfunnit för att kunna mäta, och logiskt försöka förstå, rummets och materiens föränderlighet. Men vi har blandat ihop redskapet med verkligheten. Eller sagt med andra ord – vi håller på att mista förmågan att leva i rummet, materien, kroppen. Vi lever alltmer endast i tiden. Och tiden är en mycket ogästvänlig fiktion.

En konsekvens av det linjära tidsbegreppet är att det tvingar oss att uppleva "nuet" som en imaginär mikroskopisk punkt, ett ständigt försvinnande ögonblick, rinnande likt sand mellan våra fingrar – medan både dåtiden och framtiden tycks breda ut sig som oändliga landskap vi aldrig någonsin kan beträda. Det framkallar en fundamental stress och alienation. Vi känner oss främmande i våra egna kroppars föränderlighet, och som främlingar i världens organiska, geologiska rum. Rummets och materiens föränderlighet skrämmer oss. Vi vill inte vara en del av detta. Så vi blundar, förtränger kroppens, materiens och rummets stora gåtfullhet, och fortsätter att mäta livet och tillvaron i år, timmar, minuter, sekunder.

Lyckligtvis finns det oaser av tidlöshet i vår värld – inom konsten, litteraturen, musiken - där nuet expanderar likt en Supernova och uppslukar både dåtid och framtid. Där vi glimtvis kan möta rummets och materiens stora gåtfullhet. Då svindlar det till, och världen blir synlig – träder fram i mellanrummen mellan orden, mellan tankarna – och berör oss.  

Arbetet med konst generellt, och skulptur specifikt, kan betraktas som en motståndshandling, ett sätt att återerövra verkligheten. En metod att förbinda medvetandet med kroppen, materien, rummet. Att göra världen större genom att skärpa sinnena. Att föra ett intimt och kritiskt samtal med historien. Att hålla den levande. Det är av nödvändighet en långsam process – men i konstens praktik är det vägen som är målet."

Text: Anders Krüger

Curator: Sven Lundh